När juli blivit äldre

En morgon några dagar senare var känslan så här:

Dricker söderté, läser en bra bok och skruvar ner pulsen. Efter att all Guds ondska helt surrealistiskt slog ner på (kastlöse) Vellucchios kvadrameter igår känner han sig nu tvungen att svänga ihop en tidningsinsändare om adelsmärken som maktmissbruk, provokation och cynisk pennalism bland klubbvakter i Sthlm. Inga nyheter, men likväl en väloljad arena där en flagrant diktaturapproach gentemot civiliserade gäster fått frodas alldeles för länge. Tommy Zethraeus kanske var missförstådd? Allegorin blir att fastspikad och svårt skadeskjuten i rullstol rullas längst ut på ranglig planka för att först då få dra sin version varpå då gång efter annan avbrytas av en odörstinn grottmänniska som stämplar dig som obildad lögnhals. Denne saluterar sortin med att plågsamt sakta avlägsna din del av plankan med sublim cirkelsåg som nobelt startskott till ditt möte med de utsvultna blåprickiga stingrockorna i det iskalla havet. När varenda hudmillimeter sedan är hamrad på grillspett är det dags för den verkligt plågsamma smärtan att ta vid. Ett hjärta blir lätt senigt i karaktären har jag hört och tenderar att fastna mellan fiskarnas sylvassa pliggar. Livin' the dream baby. Livin' the dream.

Juli

En morgon i juli för ett tag sedan hade jag hoppats vakna upp två timmar senare till mjukt viskande änglar, tillmötesgående näktergalsläten, saftig kärnfri vattenmelon och exakt rätt tempererad fläderblomssaft. Istället slets själ och själsfrid bryskt loss ur sitt rotsystem när morgonkompositionen bestod av tung asfaltsborrning och en neandertalares obefogat gälla vrål om förkomna snusdosor. Som om inte det vore nog hade tandfen på nattduksbordet lämnat en skrynklig papperslapp i vattenglaset å beklagat sig över att guldtiorna tagit slut. Alltså: Istället för att denna dag gå ut och göra indianhopp, blåsa hubbabubbabubblor och nynna på Nanne Grönvall kände jag här för att plocka ned maskingeväret från den rostiga väggspiken och gå ut på balkongen och intensivt börja peppra stridslystna skrämselskott i luften tills alla världens ammobälten var konsumerade. Ondska föder ondska. Twitteretiketten blev: Motsatsen till cigarr, sherry och korslagda ben i stoppad rottingfåtölj a.k.a sarkofagens mörka botten.

När kärleken är gåtfull

Den mörka taxin av märket Mercedes bromsade gnisslande in på det fuktiga smågruset. En skrinda som stoltserade med både sprucken vindruta och glappande tanklock och förmodligen sedan länge ansågs ha passerat sitt bäst före-datum. Hur som helst hade jag nu efter en lång färd äntligen nått fram till hennes föräldrahem, ett hem som snarare än något annat framstod som ett slott värdigt Napoleon eller någon av hans gelikar. Doften av fylliga rhododendronbuskar och dess blommor och blad var stark så här i slutet av maj och fyllde varenda inandning. Dessa enkla ting lyckades förtjänstfullt förmedla en känsla av inre lycka hos mig och jag kände mig otvivelaktigt stark. Känslan var förförisk. Jag gled sakta fram över de ojämna kullerstenarna i mina välpolerade märkesskor för att inte väcka den på gården vilande jakthunden som, för säkerhets skull, dessutom låg obehagligt nära den färgglada vattenspridaren. Ja, det var nog i och för sig så att den gav ett ganska harmlöst och beskedligt intryck där den låg och snusade i det daggtyngda bermudagräset, men det var alltid bäst att gardera med kryss resonerade jag snabbt. Jag plingade på. Mer än lovligt förväntansfull. Men döm nu av min förvåning när min spirande entusiasm här bara skulle mötas av hånfulla skratt och överlägsna tillika skakande huvuden. Jag tvingades bevittna hur gästerna kvickt täppte till jalusi efter jalusi framför nosen där jag här nu stod på skakiga ben med ljummet tårade hundögon och händerna uppgivet utslagna.. När jag efter kilometerlånga omvägar förtvivlad till slut återvände hem så briserade jag ut i en gråtkavalkad när jag insåg att jag inte ens haft turen att bli överkörd på min väg tillbaka. Tänk dig att... ja att en annars skimrande discokula plötsligt blir kolsvart, faller, krossar ett glasgolv å frigör 700 fladdermöss som, inom loppet av tiden det tar för en tändsticka att dras mot ett plån, därefter penetrerar ditt gomsegel inifrån för att sen kröna tortyren med att tandflossa alla de blodkärl som leder till ditt hjärta. Så kände jag den dagen och jag tänkte, ja, jag tänkte för mig själv, skulle jag någonsin få uppleva den ljuva doften av sockervadd och nytvättat hår igen? Vem var hon? Jag var tvungen att få veta. Jag skulle minsann bara återvända, det skulle jag, och den här gången skulle jag inte acceptera ett nej. Aldrig.

..

..

..

..